Hemkommen efter några dagar i vildmarken. Utrustade med metspön, mask och slägga dundrade vi in i den djupa skogen. Första natten hörde jag vargen? Ett fruktansvärt ylande bara några meter från husbilen. Det ökade i volym och besten gick till anfall mot bilen. " Var är Ludde"? Hämta Ludde!!" Han är inte inne"! Om jag går ut nu så är du änka inom en halvtimme", Hör du inte hur den låter? " Det är hungerskrik"! " Fegis! Är du rädd för en ynklig varg? " Jag går själv"! " Ta med dej släggan!! Med detta redskap i beredskap, öppnar jag försiktigt dörren. In rusar en förnärmad Ludde. Blicken han gav mig, sade allt. Visst kan han både yla och krafsa på dörrar, men någon varg är han inte. Sluta upp med att blänga! " Jag har fortfarande släggan i handen."

"Björnen" såg vi nästkommande dag. Den var stor, brun och gigantisk. Visserligen var den minst hundra meter ifrån oss, men ändå. Två små ungar hade den i sällskap. "Farligt! Mycket farligt! " Törs man plocka lingon här?, frågade jag maken. "Nej, absolut inte! Du har inte en chans mot en björn"! Svarar en som ratar att plocka. En som säger sig vara färgblind och inte se lingonen. Mitt i samtalet kommer björnen närmare. In i bilen, snabbt!! Nu ligger vi illa till"!

Var är björnungarna? Dom går där, säger maken. " Konstigt! "De har bara två ben": Mamman kommer där borta! Hon har brun jacka och toppluva"! Tvåbenta björnar har jag aldrig sett tidigare, så det vi har sett idag är förmodligen unikt!" På tal om unik så metade maken oavbrutet under nio timmar utan att få en enda fisk!