Igår blev jag påkörd av en vinglig cyklist, på Storgatan. På stadiga ben stod jag kvar upprätt utan att falla.

Fick en rejäl smäll på höger lår, men vem bryr sig? Den arme mannen föll av cykeln och slog i backen med en rejäl duns. Jag haltade fram till honom och frågade om han hade skadat sig. På stapplande svenska och gråtfylld blick, hulkade han fram: Orsekta, orsekta ! Det var mitt fel ! Inte ditt ! Inte ditt! Tack och lov att han var oskadad.

Han såg så hjälplös ut där han låg på gatan med cykeln över sig. Samtidigt kunde jag glädja mig åt mina kraftfulla ben och mitt utomordentliga balanssinne. Jag kramade om mannen och han vinglade vidare. Samtidigt som han vände sig om och vinkade såg jag en gubbe slänga sig åt sidan för att inte bli påkörd av " min kompis".

Idag har mitt lår antagit en vacker lila nyans. Vem bryr sig? Jag har ju starka ben!!