I min barndom blev jag uppmanad att aldrig slänga maten. Ät upp! Ät upp! - Det finns barn som inte har någon mat, sa min mamma. Det är först nu i övermogen ålder som jag märker att jag har blivit likadan.

- Ät upp skinkan som är kvar! - Det är inte farligt att den är grön på kanterna ! Bortskämda ungar! - Luktar den?

-Det finns en halv frestelse kvar också. Åke! Den överlåter jag till dej. Du som älskar Janssons frestelse.

-Jag tror inte att Jansson har så mycket att fresta med längre, mumlar den popkornstuggande maken. -Ge den till Ludde! Det intet ont anande djuret kastar  sig uthungrad över resterna, glatt viftande på svansen.

Det glada blev kortvarigt. De första ulkningarna kom efter tio minuter. Svansen slokade och den äkta mattan fylldes av diverse tarminnehåll. - Där har du det levande beviset för vad gammal mat kan åstadkomma, sa den präktige äkta hälften. Arma hund! Förstår du nu att man inte kan mata barnbarn och djur med denna otjänliga föda?

- Farmor. Har du någon julkorv? frågar det tjugoåriga barnbarnet. Som inte är gammal, alltså?

Ja, jag har korv i frysen. Där håller det sig! Visserligen såg jag att korvens bäst föredatum var januari 2009, men det är säkert helt okej att äta. Han åt och han åt och han åt, som bara en tjugoårig grabb kan göra.

Tack farmor! Jag älskar julkorv!

Grabben gick hem till sin lilla lya, mätt och belåten. Efter ca en timme ringer telefonen. - Farmor! Jag har jätteont i magen. Kan det vara blindtarmen? Nu måste jag kräkas!!!

- Du har säkert fått kräksjukan ,svarar jag. Den går som en löpeld nu här i stan. Försök nu att vila dej, så går det över, ska du se.

Jag måste erkänna att julkorven snabbt passerade i mina tankar, men som min mamma sa: Kasta aldrig mat!