Tolv härliga damer, de flesta pensionärer, släpps ut på grönbete i den stora staden. Vad kan hända?

Glada skratt och tillrop kan höras utanför restaurangen på kilometers avstånd. " Den rösten känner man igen !Det gapskrattet har man njutit av under många tunga arbetspass.

Där står de nu mina " gamla" arbetskamrater . " Kommer du ihåg? Minns du"? Det glömmer jag aldrig"!

Vi pratade i munnen på varandra, utan uppehåll. Det blir aldrig detsamma som förr". Det var vi rörande överens om.

Dags att beställa in mat och dryck! Den arme servitören bleknade märkbart när tolv damer skulle bestämma sig för ett trettiotal olika rätter. " Vad ska du ha? Pizza eller kebab eller den röran där. Lax? Inte ris!! Stekt potatis? Oj, vilka jättepizzor!! Vi delar"! Servitören svettades och drog sig bakåt, mot dörren. " Jag återkommer om en stund sade han artigt. Efter att ha dragit andan undrar han ödmjukt om damerna önskar något att dricka, innan maten.

" Vi delar på en flaska vi fyra, föreslog någon. Fyra! Det blir nog väl snålt, tyckte en annan. "Lättöl här! Jag cyklar!

Hoppsan! Jag cyklar också! Hur gör jag nu då? Du får väl leda cykeln! Ja, ja, Det blir nog bra med det.

In i rummet kommer sällskap nummer två. Väluppfostrade som vi är sänkte vi ljudvolymen ett antal steg. Detta visade sig vara helt onödigt eftersom vi nu själva blev överröstade. Nåväl. Detta sällskap drog efter en stund vidare ut på stadens danspalats vilket vi veteraner har avverkat för många år sedan.

Klockan närmar sig tjugotvå och det har blivit dags för " di gamle" att gå hem  När vi reser oss från bordet, förenas vi alla i ett gemensamt "AAAJ!.Lederna har talat, och hemma väntar blodtrycks medicinen! 

Betalning av kalaset sker vid bardisken. Den arme servitören drar på nytt ett djupt andetag och ler ett stelt leende. Man undrar varför? Kan det bero på alla delade maträtter och vinskvättar som ska betalas av var och en?