Den ramsan körde min gympalärare med både sommar och vinter. Ben och armar svängde åt alla håll och gubben malde på. Eftersom jag fortfarande har grundkonditionen kvar så var den tydligen effektiv.

Idag har jag haft en mycket ansträngande dag. Först stafetten och sedan kommer skidskyttet.

Helt slutkörd, kastar jag mig i soffan. Måste vara i toppform till fem-milen! SKIDA, SKIDA, STAVE, STAVE!

Nu förstår jag hur kändisarna har det! Bli uttittad och pekad på, osv. Efter reportaget i Nerikes om fetma så är jag plötsligt ett allmänt byte. Folk vänder sig om och kommenterar högt och tydligt:" Hon är tjockisen som var i tidningen igår." Som gick med barnvagnen bredvid den söta, smala"! Tjocka!!! Jag är ju bara stor och stark". Hon hade röd halsduk". Konstigt att jag inte fick skriva autografer. Om sanningen ska fram så tycker jag att det är ganska kul. Det tycker inte maken. " Vad glor dom på, undrar han, dummern? Ser jag konstig ut, fortsätter han. Det är inte dej dom glor på"! Du råkar gå i sällskap med en "kändis". En som värnar om folkhälsan. Som visar upp sig som ett varnande exempel på hur man blir om man inte gillar att svälta. Nästa vecka börjar jag trots allt på min nya diet, men till dess så måste jag få i mig den näring jag behöver för att orka.

Kan du hämta ostbågarna som ligger i skåpet? TACK!

Lördagskväll i timmerkojan? Nej det var Dan Andersson det. Här är det lördagsnatt på operation! Vad månde denna natt föra med sig? Ska vi plocka bort några fula blindtarmar? Nej bättre upp. Vi kanske istället hjälper en ny liten människa att komma till värden! Syr ihop en sprucken läpp på en liten vilde, eller drar tillrätta en höftkula som hoppat ur läge. Vilket omväxlande arbete jag har!

Face-book och andra tekniska fenomen, är väl ändå på både gott och ont. Jag är faktiskt ingen bakåtsträvare fast jag ibland blir jämförd med en sådan.Det är väl flera än jag som inte kan skicka sms? Jag har full kontroll över mina barnbarn t.ex på Face-book. Som en slaghök lusläser jag deras inlägg för att se om de är godkända. De får skylla sig själva som vill vara mina "vänner".Jag har ännu inte hotat dem med indragna födelsedagspresenter, eller liknande.

Döm av min förvåning när

jag denna förmiddag

får se

att den  snart 11-åriga Albin har  anmält mormor till " KNUBBSÄLSKLUBBEN".Han fyller år på lördag

och ligger.nu på gränsen för indragning av present!

 

Om man bor femtio meter från Friskis och svettis så har man inget att skylla på. Sätt fart nu din gamla soffliggare!!

Får göra ett besök för att välja vilken typ jag vill tillhöra.

Vill jag bli en uppblåst kalkon som spottar ut anabola steroider så fort jag öppnar munnen? Neeeej! Vill jag ha långa sega muskler genom att segträna och höra andra kalla

mig för "Facet"beroende på att jag grimaserar illa vid varje ansträngning. Neeej! Vill jag löpa likt en jakthund på bandet under flera timmar, utan att förändra en min och utan att få pulsökning? Neeej!! Kanske jag vill gympa i grupp? Ja det vore trevligt, men det tycker nog inte den taktfasta gruppen. Vill jag ikläda mig den blanka, neonfärgade dressen och satsa på att se tilldragande och värdsvan ut? Finns icke en chans att det lyckas.

Var finns då typen för mig? Husmorsgymnastiken är ju avskaffad!

 

Jag har en väninna som har varit distriktmästare i slalom, ett antal gånger. Vem kan då bättre lära mig denna härliga sport. Vi träffades i Gillersklack en kväll för den första lektionen. Vad tar man på sig om man nu inte är ägare till en käck dress? Lila lång täckkappa och en lovikamössa? Kan det duga? Väninnan såg konstig ut när jag uppnbarade mig, men hon hade förstånd nog att tiga. Har du inga slalomskidor, frågade hon. " Jo, det här är samma sak, men det kallas för låg fästpunkt". Nu såg hon närmast chockad ut. Okej, vi provar". " Följ mig!"

Hur det gick kan vem som helst räkna ut. Katastrof! De gamla " laggarna" vägrade att svänga, och benen fastnade i täckkappan. Kvällsåkarna i liftkön vände sig om och skakade av skratt. En enda positiv sak kan jag säga: " Laggarna brann bra"!!

Det sitter i huvudet, säger någon när man pratar om fetma. Det är tur att inte alla överflödskilon sitter på huvudet. Då skulle man se väldigt "annorlunda" ut. Idag har jag och min numera hälften så stora dotter (- 50kg ), gjort en ny uppföljande intervju med journalist och fotograf från Nerikes Allehanda. Det första reportaget gjordes för ett år sedan. Kommer i tidningen om någon vecka. Vad har då jag själv att komma med. Det kan vi ta en annan gång!

Vill bara upplysa Er om att det var jättejobbigt att hålla in magen inför all fotografering. Så det så!

Det fanns en tid då jag sällan lyfte foten från gaspedalen. Älskade höga farter och ställde gärna bilen i sladd. Någon rallybil hade jag inte, men det går faktiskt att sladda även i en gammal fiat! Eftersom jag under många år bott på landet, ja i de verkliga tossemarkerna, så krävs både mod och styrka. Gasen i botten genom snödrivor och oplogade vägar. Det var då jag lärde mig att trampa ner kopplingen i kurvorna( det gick snabbare då), och att koppla startkablar och bli bogserad av galningar. Deras namn nämner jag inte men jag kan avslöja att de tillhör släkten. En normal person kör i 50 km vid bogsering, medan dessa mina släktingar drog på i minst 90 km.och gjorde omkörningar med mig hängandes i ett rep bakom. Här fick man hålla tungan rätt i munnen vill jag lova. Innan jag fick mitt efterlängtade körkort så lyckades jag haverera tre bilar, för maken. Inte med flit förstås. Han var ingen bra körlärare helt enkelt. Kunde inte instruera alls. Om någon säger" Sväng höger", så svänger man väl? Även om det inte finns någon väg just där. Jag menar blott: Kan jag rå för att jag fick väja för en "hutande" gammal man som var ilsken för att jag förstört hans nyplanterade plommonträ och lämnat stora , djupa spår i hans trädgård Jag räddade faktiskt hans liv genom den väjningen! Numera kör jag inte så ofta. Varför? Jag ser inte det jag behöver, och är alltför okoncentrerad. Däremot så är jag bra på att skälla efter andra bilförare.

Min syster brukar säga: " När jag möter en långtradare på en bro, då blundar jag".

Alla sätt är bra utom de dåliga!

Är det någon som vill ta en tur?

Jag är så gammal så att jag minns en sångerska vid namn Inger Berggren sjunga en äkta schlager som kallades något så ovanligt som " Sol och vår". Det var en schlager det. " Åh det var sol och vår och jag var sjutton år....... osv. April, april var en annan. Stad i ljus en tredje". Bananer åt man på den tiden. Även om han är en glad skit denna Sean Banan så passar han bäst i ett barnprogram. Han verkar ha gått vilse i pannkakan, stackarn. Richard Wolf verkade inte må så bra. Han höll sig för magen och fick kämpa med tonerna. Vinterkräksjuka?

Louise Hoffsten gör alltid bra ifrån sig, så även denna gång. De tre äldre damerna ( äldre än jag) kämpar tappert vidare, år ut och år in. Ser likadana ut som de gjorde på sjuttiotalet. Är de månne konserverade?

Ja,ja det är ändå frivilligt att titta och eftersom gubben har somnat i soffan så har jag inget annat att roa mig med!

Virka en grytlapp, kanske? Eller stryka en blus? Må flitens lampa lysa. Jag väljer nog att mysa!!

En ny händelserik natt är avslutad, och nya barn har kommit till värden. Jag har också sett de "stora elefanterna dansa". En operationssal till brädden fylld med diverse apparatur och aktörer ,med en positiv, härlig inställning till det som sker. Kroppen får ett arbetspass som inte något gym  kan ersätta. Krypa runt, släpa, böja rygg. svettas floder, koppla sladdar och öppna diverse paket med instrument. Patienten mår bra och alla är nöjda. Härligt!

Vid entren till mitt arbete, står gubben och hunden, väntandes.

Kan man ha det bättre? GOD NATT!

På lördag är det dags igen! Kartonger och väskor fyller golvet i "finrummet", Här ska avyttras och rensas, en gång för alla.

Maken har skräck i blick och låser omsorgsfullt alla sina skåpdörrar. Vad har han där då, som är så värdefullt? Jo, där döljer sig en gedigen samling med motortidningar. Jag har vid ett flertal tillfällen uppmanat honom att sälja dessa, men icke. Du förstår inte värdet, mumlar han. Själv har jag packat ner ett stort antal vackra prylar. Naturligtvis antika! Gamla särkar med spets, en skål i  nysilver, som bara är lite skavd i kanten. Ju mera "patina", ju bättre.  Jag kan skrapa ytorna på det mesta du har, erbjuder sig maken. Ta hit skiten! Det är modernt! Shabby chic kallas det visst för. Jag vet vem jag kan skrapa ytan på, tänker jag. Och då kallas det inte för Shabby Chic!

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet som handlade om våra alkoholvanor. Här har en professor forskat fram att det rent av är farligt att tacka nej till alkohol. Bättre att dricka vin varje dag. Under tre månader delade han in några försökskaniner i två grupper varav den ena gruppen drack varje dag och den andra avstod helt. Den drickande gruppen visade sig ha sänkt sitt kolesterolvärde och förbättrat sitt blodtryck avsevärt. Alkoholen vidgar tydligen blodkärlen och sänker därför trycket. Tre månader verkar att vara kort tid för att utvärdera. Det verkar alltför bra för att vara sant. Nackdelen är väl att man är onykter varje dag. Nu börjar telefonterrorn! Fyra väninnor ringer under tiden av femton minuter. Har du läst Aftonbladet? Äntligen har man fattat att vin är hälsosamt! Vad var det jag sa"?

Kom över på ett glas, eller två, eller tre. Ju flera ju bättre! Underbart att slippa ha dåligt samvete varje gång man dricker, fortsätter hon. Nu kan man dricka i medicinskt syfte! Härligt!

Ja, tänk om livet vore så lätt!

Jag har ingen I-Phone, kan inte sms-a och är inte premenstruell. Jag har ingen köksö, och inget minimalistiskt hem.Har haft samma gubbe i fyrtiotre år.

 Mina arbetskamrater är i den gyllene medelåldern medan jag har passerat den övre. Här gäller det att rusta sig!

Om dessa ungdomar ska stå ut med en gammal kärring. Omega 3 ? Stödstrumpor? Färga håret rött? Nej, mamma! Då ser du ut som en klimakteriekärring, säger ett av mina barn. Fattar han inte att det är det jag vill.

Vaknar 17.00 med håret på ände och tungan fastklistrad i gommen. Så ser man ut efter ett nattskift. Åtminstone gör jag det. Jag talar inte med någon, och svarar helst inte i telefonen. Det händer att jag tagit fel och svarat i tv-kontrollen, men det räknas inte.  Om det plingar i dörrklockan och jag känner mig tvingad att öppna, så behöver jag oftast bara visa mig så går de självmant.

Konstigt nog så är maken utflugen vid uppvaknandet. Så och hunden. Kaffebryggaren är laddad och tidningen ligger på bordet. Barnen larmar varandra: " Hon har jobbat inatt! Ring inte! Så här har jag haft det de senaste trettio åren! Ganska behagligt om jag får säga det själv!