Man kan inte svälja! Man kan inte prata! Man kan inte dricka och äta. Man kan bara gråta och gny. Sakta men säkert kommer det smygande. Halsen börjar att ömma, och varningslampan lyser. Man intalar sig att det är ett snabbt övergående virus. Men icke. Halsmandlarna är stora som köttbullar, och ilsket röda. Det finns ingen återvändo. Det kommer att bryta ut i sin fulla blom. Likt en alkoholists begär efter flaskan kommer nu jakten efter penicillin. Vårdcentralen? Kom om tre dagar! Hjäälp! Om tre dagar är det onda på topp. Frossan har satt in och inte ens en tesked med vatten rinner ner. Korridorkonsultationer på jobbet? Emot mina principer? Nja, det beror på. Man får väl göra ett undantag, den här gången. Efter två dagar kommer krafterna tillbaka. Mandlarna har sjunkit  ihop och ser nästan normala ut. Smärtan har avtagit och livet återvänder. Tur är väl det eftersom jag ska jobba tre nätter. För att slippa all sjukfrånvaro på grund av halsfluss,mm, så kanske man skulle ha ett litet apotek i korridoren där de drabbade själva kunde plocka till sig vad de behöver, och undvika sjukdomar. Jaså! Inte det! Kan det missbrukas? Det tror jag inte alls. Vuxna människor måste kunna ta ansvar för sig själva. Det är ju inte chokladbollar vi talar om! Nej det var nog ingen bra ide. Man får helt enkelt boka tid på vårdcentralen när man tror att man kan få halsfluss till hösten. I förebyggande syfte! Det gäller att gå den rätta vägen, eller hur?

Varför springer sjukvårdspersonalen i alla situationer? I akuta fall kan jag förstå det, ( eftersom jag oftast själv springer då), men annars. Kommer precis hem från kem-lab där jag har tagit prover på fastande mage. Yr var jag förut och det blev inte bättre av att se en massa personal " springa" förbi. Kan det vara så bråttom med att se om Kikki Pålerud har höga blodfetter? Det borde man kunna se på utsidan. Måste städerskan kasta sig in på toaletten för att byta toarulle? En man i vit rock, med händerna fyllda av provrör, höll på att krossa dessa i sin framfart.

Alla springer! Det måste vara något magiskt med att jobba inom vården. När man tagit på sig sina arbetskläder så brakar det loss. "Hallå där"! Springer du ut och hämtar in nästa patient"! " Jag måste kasta mig ner till matsalen och köpa en matlåda! Nej, nu får vi skärpa till oss! Vi får ta lärdom av apotekets personal. Ingen stress där inte. Lugnt och metodiskt arbetar de på, utan att påverkas av något. Jag satt där härom dagen och väntade på min tur i fyrtiofem minuter.. Jag mådde bara bra av att vila en smula. Titta mig omkring i lokalen. Jag lärde mig under tiden namnen på de flesta handkrämerna i hyllan. Bara en sådan sak! När man så kommer fram till luckan, så får man inte hetsa upp sig för att ens medicin inte finns hemma. Sådant händer och det är ju inte personalens fel. Nej nu ska jag gå till apoteket och göra ett nytt försök. Få se nu! Har jag fyllt termosen och lagt ner smörgåsarna?

 

 

Några sju sorters blommor tänker jag inte plocka till midsommarnatten. Det kan sluta i fasa och förskräckelse. Som ung och vacker jänta, vill man gärna veta vem den tillkommande är. I mitt fall var det en gammal knotig granne i sjuttio års åldern. Ingen ungersven där inte. Jag tjöt i en vecka efter den mardrömmen och tror även att jag fick bestående men. Varje gång jag mötte gubben fick jag rysningar. Han var pratsjuk och ville gärna klappa mej på huvudet när vi sågs. Min pappa skämdes för mej och tyckte att jag bar mig illa åt, när jag fräste och drog mej undan gubbens klappningar. Överallt dök han upp. Vid midsommarstången, på logdansen och i affären. Var han mitt öde? Jag var ju enbart ute efter de unga killarna. I Brigitte Bardot rutig vid kjol och spetsblus var jag värd något bättre. Tyckte jag själv. Att få åka bakpå en " silverpil", i fullmånens sken eller dansa en tryckare med byns charmör, var det som hägrade.

Därför vill jag nu utfärda en varning!! Om ni absolut måste ha blommor under kudden, så ta plastblommor. Risken finns att ni drömmer om en Tupper-ware försäljare, men allting är bättre än att drömma om en gammal gubbe!

 

Trevlig midsommar till Er alla !

Det känns som om det inte har gått så många år sedan min första skolavslutning. Jag satt där iklädd en ljusblå bäckeböljaklänning och med liljekonvaljer i en vas på bänken. Skolan var belägen mitt ute i skogen i en liten by som heter Bäckegruvan. Så vitt jag minns så var det aldrig tal om nedläggning av denna skola. Vi åkte taxi från vår egen by, som också hade en skola. B-skola, tror jag att det kallades .Där undervisades alla årskurser samtidigt, av en lärare. Hur han bar sig åt begriper jag inte, men att det blev vissa brister i lärandet, har jag märkt på äldre dar". Det fanns skolor överallt. Även en söndagsskola , med en flanellograf och en sträng lärare. som inte tyckte om att vi vände upp och ner på Jesus och lärjungarna, eller lade häftstift på orgelstolen. Konstigt! Min fröken i småskolan var en mycket sträng och missnöjd dam. Jag tror att hon egentligen inte alls tyckte om barn. Pekpinnen användes ofta och orättvisorna haglade. Jag minns särskilt när hon skulle visa upp sin nyinköpta bil. Alla barnen fick gå runt bilen, med händerna på ryggen. Åh, vad fin! skulle man säga. Ju flera gånger, desto bättre. Att röra bilen var förenat med livsfara. Magistern i B-skolan var kedjerökare. Han fanns nästan aldrig på plats i skolsalarna. Han var ute och rökte. Fingrarna var gula och han hostade högt och ljudligt till allas fasa. Av honom lärde man sig olika cigarettmärken, vad man nu hade för nytta av det. Ja, man fick en skolstart som skiljer sig en hel del från dagens . Nu kan man repa bilar med spikar utan att få något straff, och om någon lärare skulle använda pekpinnen som vapen, så är det tack och farväl. Tiderna förändras ! Både på gott och ont. Det känns ändå sorgligt att så många byskolor läggs ner. Det ska sparas och sparas! Varför kan det inte finnas en valfrihet när det gäller våra barn? Alla barn mår inte bra av att gå i stora, opersonliga skolor. Inte heller att åka skolbuss i flera mil . När jag började i realskolan i Lindesberg, så åkte jag buss  i  tre mil. Samma chaufför i alla år. Han blev inte yngre. Det kändes tryggt ända till han en dag  krockar på ett backkrön och säger:" Här har jag aldrig mött någon förut"!

 

Ha en härlig sommar!!

Nova sju år och Milo, snart tre bestämmer att de ska övernatta hos mormor och morfar. Aktiviteterna kan börja. Bort med tystnaden och lugnet. Lägg undan korsord och bästa boken, för nu drar det igång.

" Jag vill hjälpa dej att laga mat mormor! Jag osså"! skriker tre-åringen. En vackert formad köttfärslimpa har förvandlats till en äcklig, platt kaka som misshandlats av fyra små barnahänder. Ur morfars strupe kommer ett kräkljud. Kan man äta den där? Barnen ser naturligtvis mycket besvikna ut, men börjar vid det här laget att bli van vid morfars brist på pedagogiskt tänkande. " Jag vill pyssla! Jag vill osså pyssa! Jag var först!! " Jag hade saxen"!!

Saxen, som nu är farligt nära ett stort blodkärl, fångas in i sista minuten. Mormors ton har nu blivit vassare. Sätt er vid bordet så ska jag ta fram papper och pennor. Visst är det rart med små barn som sitter vid bord och ritar? Ända tills någon råkar rita ett streck på den andras papper. Då bryter H-vetet ut. "Nu går vi ut! skriker den annars så väna mormodern. Jag har köpt såpbubblor till er". Varsin burk! Efter ca två minuter utomhus, vänder treåringen upp och ner på sin burk och skriker i högan sky. Jag vill ha en ny!! Jag vill ha Novas"!! Mormors kropp börjar att ta slut. Så även tålamodet. Nu är det sängdags! Klockan är halvåtta"! Kom nu så ska mormor berätta en saga för er.

JAAAAA!! Berätta om Bellman!! gastar sju-åringen. I bananträdet! När han satt där naken!! Den som du berättade en annan gång". "Du vet då prinsessan tog fel på Bellmans snopp och en banan!! Berätta om noppen, skriker tre-åringen. Jag undrar blott: " Vart tog Askungen vägen? Törnrosa och Guldlock? Mormor ger upp. Efter fem olika varianter av Bellman , den ena värre än den andra, sover de små liven. Om de råkar vakna i natt av att de drömmer mardrömmar, så får jag väl ta på mig det. Det var det värt!

Ja, den blev av till slut. Kulturresan till Dalarna. Siljan runt! " Var tusan är Siljan? Det var mest skog man såg på ditvägen och skog har jag hemma. Inte en knätofs så långt ögat nådde, och inga toner från fioler. " Är vi verkligen i Dalarna, frågade jag maken. Var är dalahästarna? Vi kommer snart fram till Mora, säger han avmätt.

Moraparken, som campingen heter, hade gott om lediga platser så det var bara att välja och vraka. Jag vill ha en plats långt ifrån andra hundar" sa jag till campingvärden. " Jag kan inte hålla reda på var alla hundar är, fräste han. Otrevlig mas skulle jag vilja påstå. Nåväl, Ludde hamnade en bra bit ifrån två Kinesiska nakenhundar och en väl musklad schäfer. Han gillar ingen av dessa raser och inga andra raser heller för den delen. Mitt i tumultet med hundar av alla sorter kommer ett danskregistrerat ekipage åkande. Åh vad roligt. Jag gillar dessa trevliga, gemytliga danskar. Ekipaget parkerades ett par meter från vår bil och allt var frid och fröjd. Tills något svart, krulligt hoppade ut ur bilen. En dansk pudel! Ludde värsta hatobjekt! Den väluppfostrade danska pudeln fick mig faktiskt att skämmas över min egen skällande byracka. Danskarna såg inte lika trevliga och glada ut , när två dygn hade gått  .Jag flydde till Zornmuseet,  Maken " offrade sig" och stannade hemma hos Ludde. Hemresan över Sollerön och andra vackra platser var en höjdare. Jag såg Siljan! Otroligt vackert! I Ludvika fick Dan Anderssons grav ett besök. Prästen som guidade oss tyckte om hundar, så Ludde fick följa med  in på kyrkogården. " Bara han inte släpper ifrån sig för mycket", sa han. Det gjorde han visserligen, men jag hade påsen med.

Sista övernattningen vid Malingsbo Camping. Just denna kväll kläcktes tusentals myggor i den bubblande dammen. Jag har aldrig upplevt något liknande. Maken som öppnat taklucka och fönster " fattade ingenting". Hur kunde dom komma in? undrar han. " Ja, förmodligen så öppnade de dörren, tryckte ner handtaget och klev på, fräste jag. Ännu en minnesrik resa att föra till handlingarna.

Nästa utflykt blir, om maken får bestämma, Tjeckien, Polen, Österrike m.fl.

Om han får bestämma! Jag skulle nöja mig med att åka till Philipsstad och se på Nils Ferlin.