Idag läste jag en artikel som handlade om självförtroende. Man skulle ställa sig framför en spegel och säga till sig själv: Jag är vacker. Jag är bäst. Jag är smart. I tio minuter stod jag där och talade till spegeln. Maken passerade några gånger och hade svårt för att hålla skrattet tillbaka. " Du har  självförtroende så det räcker så vad står du där för"? Konstigt att han inte nämnde något om att jag är vacker. Han gick förbi minst tio gånger utan att nämna ett ord om det vackra. Han reagerade inte heller på ordet smart! Jag är vacker"! försökte jag när han åter passerade.

Inte ett ord, säger han. Tycker du att jag är ful"? " När du var tjugo var du jättesnygg, säger han. " Hur ska man ta detta? Vara tacksam? Hur tycker du att jag ser ut idag då? " Du är väl mera mogen, kan man säga". Mogen??

Ordet mogen, får mig att tänka på en stor, bullig pumpa! Jag frågade aldrig om han tycker att jag är smart, eftersom jag inte vill höra svaret.

Finkänslig har han aldrig varit, maken. Den bulliga pumpan kommer aldrig mera att ställa sig framför en spegel!