Man kan inte svälja! Man kan inte prata! Man kan inte dricka och äta. Man kan bara gråta och gny. Sakta men säkert kommer det smygande. Halsen börjar att ömma, och varningslampan lyser. Man intalar sig att det är ett snabbt övergående virus. Men icke. Halsmandlarna är stora som köttbullar, och ilsket röda. Det finns ingen återvändo. Det kommer att bryta ut i sin fulla blom. Likt en alkoholists begär efter flaskan kommer nu jakten efter penicillin. Vårdcentralen? Kom om tre dagar! Hjäälp! Om tre dagar är det onda på topp. Frossan har satt in och inte ens en tesked med vatten rinner ner. Korridorkonsultationer på jobbet? Emot mina principer? Nja, det beror på. Man får väl göra ett undantag, den här gången. Efter två dagar kommer krafterna tillbaka. Mandlarna har sjunkit  ihop och ser nästan normala ut. Smärtan har avtagit och livet återvänder. Tur är väl det eftersom jag ska jobba tre nätter. För att slippa all sjukfrånvaro på grund av halsfluss,mm, så kanske man skulle ha ett litet apotek i korridoren där de drabbade själva kunde plocka till sig vad de behöver, och undvika sjukdomar. Jaså! Inte det! Kan det missbrukas? Det tror jag inte alls. Vuxna människor måste kunna ta ansvar för sig själva. Det är ju inte chokladbollar vi talar om! Nej det var nog ingen bra ide. Man får helt enkelt boka tid på vårdcentralen när man tror att man kan få halsfluss till hösten. I förebyggande syfte! Det gäller att gå den rätta vägen, eller hur?