Idag har jag gjort vinterns första buklandning. Inte graciöst och vackert som en örn, utan mera likt en strandad valross. Inte i skymundan, utan på en trottoar där gemene man kunde skåda det hela. Tankarna snurrade i huvudet. Hur tar jag mig upp utan att stöna alltför högt? Har jag brutit någon del av skelettet? Vad glor dom på? Kom inte och försök att hjälpa mig! Jag vill inte ha några medlidande blickar. Ludde!! DRA UPP MIG! NU!

Pälsbollen fattar noll och lyfter på benet två centimeter från valrossen. Varför har jag inte en Irländsk varghund, tänker jag högt. Ludde blir förnärmad och urinerar nu en centimeter från offret. Samtidigt passerar en välfylld stadsbuss. Minst tjugo näsor trycktes mot rutorna, och chaffören var på väg ut för att hjälpa till. Fortfarande liggandes på magen, lyfte jag matt min ena arm och viftade bort honom. Jag klarar mig själv! Med stora besvär kom jag upp på benen. Haltande tog jag mig hem utan hjälp. Då ringer det. En kär väninna vill tala om att hon köpt halkskydd och att det är allas ansvar att ta på dessa när man går ut. Det sparar mycket pengar åt sjukvården, fortsätter hon.

Naturligtvis så höll jag med henne. Utan att berätta om mina eskapader.