Vaknar 17.00 med håret på ände och tungan fastklistrad i gommen. Så ser man ut efter ett nattskift. Åtminstone gör jag det. Jag talar inte med någon, och svarar helst inte i telefonen. Det händer att jag tagit fel och svarat i tv-kontrollen, men det räknas inte.  Om det plingar i dörrklockan och jag känner mig tvingad att öppna, så behöver jag oftast bara visa mig så går de självmant.

Konstigt nog så är maken utflugen vid uppvaknandet. Så och hunden. Kaffebryggaren är laddad och tidningen ligger på bordet. Barnen larmar varandra: " Hon har jobbat inatt! Ring inte! Så här har jag haft det de senaste trettio åren! Ganska behagligt om jag får säga det själv!