Ikväll är det fest i byn .Kusin med sambo bjuder upp. Från klockan halv sex ses diverse olika fordon belamra vägen till den lilla stugan i skogsbrynet. Här kan vi se en jaguar, en traktor med kärra, en gräsklippartraktor och en flakmoppe skramla fram.längst vägen Man tager vad man haver som en säger Alla kör försiktigt och tar.  hänsyn till mötande fordon, vilka vid detta tillfälle, tack och lov, lyste med sin frånvaro...Plötsligt störs lugnet av ett gastkramande skrik!! Gräsklippartraktorn börjar plötsligt att leva sitt eget liv. Chauffören av traktorn, en spröd äldre dam med knut i nacken, skriker rakt ut och kan varken styra eller stanna. En liten oskyldig hund håller på att få pälsen klippt. Efter några extra varv i trädgården och  några halshuggna blomster, stannar så åbäket. Som ett resande teatersällskap såg vi ut där vi stod mitt i denna fordonspark. Vissa med gapande munnar, och de mera våghalsiga som skrek av skratt. Vi bybor skrattar inte åt sådana händelser. Vi "hummar"lite och talar allvarligt om vad som kunde ha hänt. Ruskar på huvudet i samförstånd. Sådana är vi! Vilka är det då som brister ut i skratt N0llåttor och Kolle och Ada, naturligtvis. Di har inte bättre vett! För dessa var väl händelsen en fis i rymden medan vi bofasta kommer att tala om detta i månader. Kanske i år! Tack och lov så var drinkarna alkoholfria, vilket gör att jag idag orkar ut i skogen till mina privata svampställen.  Men vad tusan ! Tyskregistrerade bilar! Fyra på rad. De skövlar mitt bästa svampställe! Har de inga skogar i Tyskland? Jo då, men de är privata!

Nää! Jag föredrar nog nollåttorna och göteborgarna när jag tänker efter. Även om de skrattar åt äldre spröda damer på gräsklippartraktor.                                       

Jag har nu införskaffat ännu en träningsapparat till mina brosklösa knän. Man ställer sig helt resolut på en vibrerande platta och håller sig förhoppningsvis kvar via två handtag. Hastigheten bestämmer man själv med en knapp. Jag har letat på nätet efter denna tingest, men sökte tydligen på fel ord. Vibrator!! Ska det vara så svårt att förstå vad jag menar? Jag ska inte gå in i vibratorvärlden nu, men det handlade definitivt inte om tränings apparater .Här fanns tingestar i olika färger och storlekar .Visserligen  så kunde jag läsa att de var utrustade med batterier, men att stå på dessa verkade vara  en omöjlighet Jag väljer plattan Väl på plats så är det bara att hänga med. Hela kroppen dallrar och celluiterna  protesterar högljutt. Själv råkade jag trycka in fel program och hamnade på intensivprogrammet. Tack vare mina starka armar klarade jag mig ifrån att flyga ut genom garagedörren. Undrar just om det är bra att  späka sig i dessa apparater .Med  fara för livet. Nej nu ska jag gå ut och stapla ved. Tio kubik !

.Förresten så betalade jag endast femtio kronor för underverket. På auktion . Plattan, alltså !

Det är dags nu! Vilket då? Jo, att plantera, vattna, så, flytta ut och in med krukor, mm . Maken har fått ett nytt  intresse. Han jobbar heltid i trädgården. Var femte minut stör han mig med att gasta : " Kom och titta! Det ser ut som om dillen är på väg upp!" Eller varför inte." När kan man ta upp potatisen"? " Ja man kan inte ta upp den förrän man har satt ner den, svarar jag tålmodigt. Varje kväll ska det vattnas vare sig det behövs eller inte .

" Om du går före och sticker ner fingret i krukorna så går jag efter med " slangen", ropar han från källaren. Jag sätter på nu". " Det var inte igår du sprang efter med slangen, skämtar jag! Han hörde inte, tror jag. Han hade snabbt förflyttat sig till " lökplanteringen". Låt mig vara ifred nu"., nu har jag stuckit ner fingrarna i alla krukor som finns. " Hur tätt sätter man potatisen? " fortsätter han. Räcker det med 10 cm? Tydligen så tror han att jag kan allt bara för att jag är född på landet..I natt tog frosten en Dahlia. Det blev sorg hos trädgårdsmästaren. Vi köper en ny imorgon", tröstar jag .Vi har besökt alla växthus från Örebro till Kopparberg. och jag garanterar att de är många.

Jag såg att det stod " Rosjord" på påsen som ströddes i potatislandet. Ödmjuk som jag är så sa jag inget.

Bara nu inte potatisarna smakar Queen Elisabeth !!

 

Härom kvällen var jag på musikal i Lindesberg. Mitt duktiga barnbarn medverkade och jag såg verkligen fram emot föreställningen. Folket strömmade till och det var dags att hitta sin plats. Efter ett idogt letande stod jag framför en träkonstruktion med trappsteg , minst en halvmeter höga. Hur skulle detta gå? Mina artrosknän klarar inte detta. Högst upp på toppen av läktaren satt den övriga familjen . De var redan på plats. Alla utom min äldste son, som oroligt såg sig omkring och försökte hitta en lösning. " Lösningen, i form av en vaktmästare, dök upp . Vet Ni vad han sade till mig? Nej hur ska Ni kunna veta detta. " Kanske mor vill sitta därnere på andra sidan"? Mor!! Så vitt jag vet så är jag inte mor till honom. Visserligen så har jag vitt hår och knut i nacken, precis som Plura i Eldkvarn, ni vet, går illa och är inte utrustad med kropp för klättring, men ändå. På något underligt sätt, förvandlades jag till en vig, orädd, van klättrare. Varje steg var en plåga, men det tänkte jag inte visa . Med handväskan slängd över axeln tog jag mig an utmaningen. Han ska få för "mor"! Lik en kvinnlig gladiator frammanade jag mina sista krafter. och jag klarade utmaningen. Tyckte jag mig se en vaktmästare som tappade hakan i ren förvåning?

Jag menar blott att man måste visa respekt för äldre vithåriga damer med Pluraknut, men låta bli att kalla dessa för Mor !

Det är vår! Ja det droppar ur ränna.

Solen värmer. Ja det kan man känna.

Fåglar kvittra när morgonen gryr.

Man väcks åter till liv. Man blir yr.

Näsan droppar av frömjöl och pollen.

Men vem bryr sig? Nej inte ens stollen !

 

Pumpar däcken med luft, kebban på, lite tufft.

Uti parken ses barnen med bollen.

På en bänk sitter grabbar med bira.

Det är vår och det måste man fira".

Metspön maskar man på, det är strömt i vår å.

" Kom nu grabbar! Nu måste vi lira.

 

Gammal man ler, med solgula tänder.

Blir så varm av det glada som händer.

Tänk att kunna gå ut", ja att mörkret tar slut

Bäst att njuta nu, innan det vänder!

 

Glad och solig vår önskar Kikki Er alla !

 

Hittade denna vårdikt som jag skrev för många, långa år sedan! Håll till godo !

Igår blev jag påkörd av en vinglig cyklist, på Storgatan. På stadiga ben stod jag kvar upprätt utan att falla.

Fick en rejäl smäll på höger lår, men vem bryr sig? Den arme mannen föll av cykeln och slog i backen med en rejäl duns. Jag haltade fram till honom och frågade om han hade skadat sig. På stapplande svenska och gråtfylld blick, hulkade han fram: Orsekta, orsekta ! Det var mitt fel ! Inte ditt ! Inte ditt! Tack och lov att han var oskadad.

Han såg så hjälplös ut där han låg på gatan med cykeln över sig. Samtidigt kunde jag glädja mig åt mina kraftfulla ben och mitt utomordentliga balanssinne. Jag kramade om mannen och han vinglade vidare. Samtidigt som han vände sig om och vinkade såg jag en gubbe slänga sig åt sidan för att inte bli påkörd av " min kompis".

Idag har mitt lår antagit en vacker lila nyans. Vem bryr sig? Jag har ju starka ben!!

Antikmässa i Åmmeberg. maken och jag äntrar vår lilla husbil och styr kosan söderut. Tältet ska sättas upp och borden monteras ihop. Regnet öser ner och humöret är i botten. Vad är det för dj-a konstruktion, vrålar den annars så timide gubben. Det fattas pinnar och snören"! I samma ögonblick börjar det storma och tälttaket får ett eget liv. Håll i tältet!! Det lyfter". Hjälpen kom med en händig karl som lugnt och sansat tog sig an förödelsen.

Som tynge mot blåsten använde maken en gasoltub. Smart! Dags att få några timmars sömn innan mässa tog fart.

" Varför är det mörkt i husbilen, undrar jag". Är det något fel? Han svarade inte, men jag tror att han mumlade: Batteriet". Jag kände nu hur mitt eget balanserade humör började tryta. " Jag vill läsa annars kan jag inte somna, gnällde jag". " Leta reda på ficklampan, var det sista han sa innan snarkningarna drog igång.

Totalt utpumpad på grund av minimal sömn, var det så dags att förbereda inför mässan.. Fram med gamla ljusstakar och virkade dukar. Kristallvaser och näbbstövlar. " Äkta Zorntavlor" och mässingsbyttor. Efter tre timmar sprängde blåsan och jag nödgades besöka en toalett. Maken löste av mig. " Försök att inte se så sur ut, viskar jag. Kunderna vågar inte gå fram till bordet." Gå nu! Jag ordnar det här"'. När jag återvänder, möts jag av grannknallen som halvt bedrövad viskar: Han sålde den vackra broderade duken för trettio kronor! " Jag tar tvåhundra för en liknande"

.Maken strålade av glädje och jag bet ihop för att inte strypa honom med en svångrem i skinn som låg i diverselådan. Vid nästa blåstömning bad jag i smyg alla knallar i närheten att hålla ögonen på honom. Han var inte att lita på, förklarade jag. Otillräknelig! Hur han lyckades kränga en antik ljuslykta i galvaniserad stål utan att grannknallarna såg, förstår jag icke. Den kostade mig trehundrafemtio kronor vid inköp. Hans pris var tjugofem. Ryktet gick snabbt och många var de kunder som samlades vid vårt bord. Det hör till saken att maken till yrket är försäljningsingenjör.

Är det konstigt att det ser ut som det gör i samhället?

 

 

 

 

 

 

 

.

Jag har fått ny kyl och frys! Jag blev lovad att bli uppringd dagen innan för att hinna tömma de gamla utslitna, men så blev icke fallet. Som den nattmänniska jag är så är jag oftast inte klädd före klockan tio på förmiddagen, utan hasade runt i mitt zebramönstrade, urtvättade nattlinne, intet ont anande. Lille Ludde som med glädje antagit mattes fula ovana, sov djupt, när dörrklockan ringer. Vem ringer på den här tiden? Måste vara maken som har glömt nyckeln. Nej då! Det var inte maken. Det var en ung gänglig grabb som påstod att han skulle byta mina vitvaror. " Det går inte, stammade jag. " Ni skulle ringa före!" Jag måste tömma alla skåpen!" Han vred sig oroligt när han skådade min urblekta skapelse, med zebran i centrum. Håruppsättningen stod som en gloria på hjässan och allt var plötsligt ett kaos. " Du kan ta det lugnt, sa den vänliga grabben. Jag väntar! Ludde var nu på väg uppför grabbens byxben, och det gjorde inte saken bättre.

Till verket. Frysen innehöll diverse överraskningar. "Kan man äta kyckling fileer från tvåtusentvå, eller en gammal gädda från slutet av nittonhundratalet? Det går säkert bra. Jag sparar dessa. Allt kastades i en stor säck för att hålla kylan. Vidare till kylen. Varför har man fem flaskor ketchup när man inte brukar detta? Varför växer det mossa på morrötterna som ligger bortglömda i grönsakslådan. Varför? Nu ringer det på dörren igen!! Jag blir galen! Utanför står den gänglige med ett stort frysskåp. " Hur går det, undrar han." " Jag har nu en puls på etthundraåttio och svåra svettningar. Bra! ljuger jag. Bara överskåpen kvar!! Samtidigt hör jag ett kvidande från lille Ludde som fått en Tupperware kanna i skallen. Resten av plastburkarna rasade ut över golvet. Hundratals. " Du kan ta det lugnt säger han igen, den gänglige. Hur f-n ska det gå till? Du står ju här och väntar med dina skåp!

Slutet gott allting gott! Hem kommer maken, intet ont anande. Han har varit hemma i tre timmar innan han märker att skåpen är utbytta. Otroligt!

Jag kan inte virka. Jag kan inte sticka. Jag kan inte sy, men jag kan sjunga! Inte bara barnvisor och psalmer, utan också betydligt vassare saker. Hårdrock! Har på ålderns höst fått ett någorlunda seriöst erbjudande att visa mina talanger i ett hårdrocksband. Kanhända är det detta som fattas inom hårdrocken? En sextiofemårig brud iklädd skinnpaj och tajta jeans? Släppa ut det lilla hår man har kvar, och rocka loss. Kan Ossi Osborn så kan väl jag! Visserligen haltar vi båda fram med slitna knän, men rösten håller än. Eftersom barn och barnbarn åker land och rike runt till olika festivaler, så borde de bli stolta över att ha en farmor och mormor som vågar satsa.

När jag berättade om erbjudandet för dessa de mina, så bleknade de. Skämtar du farmor? Tänk på ditt hjärta!

Samtidigt tyckte ja mig se beundran i deras uttryck. Tänk Er själva. Att ha en farmor som sjunger hårdrock!

Nu tror jag mig inte om att kunna konkurera med dessa vackra brudar som ingår i bandet, men jag får väl dra till med min erfarenhet och pondus som är så populärt bland oss gamlingar. Maken som under fyrtiotre års äktenskap har insett mitt behov av bekräftelse, suckar tungt. För att slippa vidare diskussioner så säger han:" Jag såg att de sålde billiga skinnställ på Myrorna!!

OS är över oss. Man klagar icke. Under tre veckors tid är detta den enda motion man får. Vilken motion sen".

Det var otroligt jobbigt att ta silver två dagar i rad.  Jag brukar hålla reda på våra svenska åkare, men den här gången hade jag missat Kjell Olsson. Han var med från första stund och låg i första klungan.

- Är Kjell Olsson en inhoppare ? frågar jag maken. Vem? Kjell Olsson! - Han ligger före Hellner"! Jäklar vad han kör. - Vem pratar du om? Han vaknar till i fåtöljen med ett ryck. Kjell Olsson, säger jag! Var är han? Jag ser ingen med det namnet . - Det kanske är en norrman? Hette han Olssen? Nej, Olsson! Nu verkar han ha tappat täten. Konstigt att inte kommentatorerna följer honom bättre. . De borde hänga med ." Underligt det här".

Plötsligt börjar maken att gapskratta. Tårarna rinner och han kan inte få fram ett vettigt ord. Har du blivit galen?

Så roligt är det väl inte? Du har tagit fel på namn, kvider han. Han heter inte Kjell Olsson, Han heter Cherosov !

Inte ens likt! Lyssna nu! Lyssna nu! De säger att Kjell Olsson har hamnat långt bak. - Hör du ?

makens ansiktsuttryck förändrades och han är plötsligt allvarlig.

Nu märks det att man har blivit gammal". Missa Kjell Olsson! Konstigt att han inte står med på resultattavlan!

Nej, nu får det vara nog ! Ska man behöva trängas med en hemmavarande gubbe som aldrig har lagat en ätbar matbit i hela sitt liv? Vad  gör karln i mitt kök? Är potatisen klar, undrar han och tar fram en stor förskärare som han attackerar den halvkokta grönsaken med. " Ut ur köket", skriker jag. Har du inte varit här på fyrtio år så behöver du inte vara här nu!!" Ja kan se framför mig hur feministerna ryser. " Är inte människan klok,! En skam för kvinnosläktet! Usch och fy! Nu kommer han igen". Får man ta en kopp kaffe? Kaffe! Före maten? " Det luktar gott här, säger den allt för vänlige maken. " Vad blir det för mat? " Det blir köttgryta och till denna en krossad potatis som en nyfiken gubbe förstört". Jag hör nu min egen röst för första gången denna dag. Vad håller jag på med. Även om maken är novisen vid spisen så måste han få en chans. Jag får väl lära honom. " Vi kan göra pannkakor ikväll! Jag lär dej, om du vill". Reaktionen lät inte vänta på sig. - Jag ska bort ikväll. - En annan gång, kanske? Ikväll eller aldrig, fräste jag. Lektionen kunde börja. - Knäck äggen! Ett hamnar på golvet och ett i den utdragna besticklådan. Andas genom näsan! Andas genom näsan och blås sakta ut, säger en inre röst. Hoppsan, säger maken. Vad svårt det här var. "Har du flera ägg"? Efter åtskilliga misslyckade försök, med olika rätter, ger jag upp. Ett hopplöst fall, bara att konstatera. Alla pensionerade gubbar behöver inte gå på matlagningskurs. Vissa passar bättre i  en skön fåtölj, framför öppna spisen med en god bok . Då får man åtminstone ha sitt kök i fred!

 

Vi har haft fest !  Personalfest ! Så roligt att få se sina arbetskamrater i glittrande blåsor och decimeter höga klackar. Man tror inte sina ögon när man ser sig omkring. Vi som annars gömmer våra kroppar i prasslande gröna kläder och till detta en fantasilös mössa och munskydd, har kommit ut ur garderoben. De få herrar som deltog var inte ett dugg sämre. Vackra västar och slipsar prydde dessa kavaljerer. Kvällens överraskning . Dragshow! In på scenen dundrar fyra fantastiska damer, herrar, mimande till gamla slagdängor. Proffsigt till max!

Men nu ska vi dansa, brudar! hojtade någon. Kom igen! Under vinets inverkan kommer vi loss. Man blir vig som en elitgymnast. Böjer den gamla kroppen som inte intagit dessa övningar på flera år. Steppar, kröker rygg på ett för ryggen omänskligt sätt. Twistar, sparkar och viftar.

Dagen efter var mormors minsta barnbarn på besök. Tre stycken med tillhörande moder. Man blev så att säga straffad på en gång. De brydde sig inte alls om att mormor hade " betongkebba".

Natten efter var det dags att arbeta. En jobbig natt, som tog det sista av de sparade krafter som ev fanns kvar. Radarstyrd ramlade jag i säng och somnade tvärt. Efter två timmar rycktes jag ur min goda sömn.

En fruktansvärd smärta hade tagit grepp om mitt vänstra ben. Benet var låst i ett läge. Gick inte att rubba. Dubbelvikt hasade jag ut och runt och runt igen och in igen. Smärtan var outhärdlig. Efter femton minuter släppte det sakta. Jag hängde då över en fåtölj och vågade inte flytta mej. Hängde kvar i ytterligare en halvtimme innan orken tog slut. Maken som kommer hem efter några timmars bortavaro hade naturligtvis något klokt att tillföra.

" Du har kramp! Du måste stretcha för att inte drabbas av det. Dansa en hel kväll, otränad! Ja,ja mycket ska man höra"

Vem tänker på att stretcha när man kommer hem, i toppform, på natten. " Jag är väl ingen Carolina Klyft?

" Nej, långt därifrån, suckar maken.

Hjäälp! En massa herrar i olika åldrar ploppar upp på min facebook sida." Jag är nu bara en kilometer från dig, skriver någon. - Vi bor grannar! säger en annan. - Har sett foton på dej, osv. - Du ser intressant ut!

Alla ser väldigt vackra och välpolerade ut, men vaddan detta? Maken sitter i rummet intill, intet ont anande. Tänk om dessa " godingar" ringer på. Kallsvetten bryter fram och jag ser till att dörren är låst. Hoppsan! Där ploppar nästa upp. - " Jag vet vad du gjorde förra sommaren"! Nej nu djäklar! Har de tagit fel på person?

Jag menar blott att det måste finnas sexigare objekt än en pensionär på sextiosex år.

- Vad gör du? undrar maken. - Du är likblek. Mår du inte bra? Varför låser du dörren? Frågvisa gubbar är påfrestande. - Det springer så mycket löst folk överallt så det är säkrast att ha dörren låst."

- Menar de allvar, undrar jag". Tittar mig i spegeln och måste konstatera att det är ett skämt. Grått hår, en extra haka och röda ögon. Intressant, tyckte en av dem. - Ja, varför inte. Det döljer sig mycket mellan dessa rynkor."

Nyfikenheten börjar nu ta överhanden. Ska jag våga öppna upp sidan och se vad som händer?

" Det är folksamling på gården, upplyser maken. " Vad är det för gubbar? Ett jaktlag, kanske?

- De ska hit!  Akta så de inte ser oss, viskar jag. " Har du feber? Gå och lägg dej och vila. " Ser du inte att de har gevär?

Jaktlag! Det var rätta ordet. Villebrådet det är jag!

Jaha! Då fyller vi kylskåpet än en gång inför helgens firande. Den gamla skinkan har gått över till andra sidan ( kylskåpshyllan), och laxen flyttar in. Glittertunikan hängs fram och gubben är nyrakad.

Jag hasar fram i en gammal rostbrun morgonrock och tänker så göra i några timmar till. Iklädd denna skönhet bakar jag äppelkaka och nougatrutor så det står härliga till. Jag fungerar bäst i morgonrock. Kan det bero på att jag under så många år har jobbat nattetid, och sovit på dagarna? Kanhända. I med steken i grytan! Djäklar! nu doppade jag ärmen i smöret. Skala räkorna! Lägg upp laxen! Skärpet i gravlaxsåsen! Hoppsan!

I detta ögonblick önskar jag mig en liten händig gubbe som i ett nafs fixar hela menyn. Inte bara lyfter på grytlock och provsmakar. Alla andras karlar är så otroligt flinka med mat och annat efter vad jag hör, dagligen.

Matlagningskurs? Han vägrar. Jag är inte intresserad! Vad som helst men inte matlagning! Tiden lider och svetten lackar. Matlagningsvägraren har nu slagit sig till ro framför öppna spisen. Läsandes en motortidning.

- Gå ut med soporna! Jag hinner inte! - Snart! Är mitt i ett reportage!

Kasta ut karln, tänker säkert många. Då säger jag bara: Var rädd om din gubbe! Han är i alla fall ett litet sällskap!

 

GOTT NYTT ÅR TILL MINA GOA VÄNNER!