Det känns som om det inte har gått så många år sedan min första skolavslutning. Jag satt där iklädd en ljusblå bäckeböljaklänning och med liljekonvaljer i en vas på bänken. Skolan var belägen mitt ute i skogen i en liten by som heter Bäckegruvan. Så vitt jag minns så var det aldrig tal om nedläggning av denna skola. Vi åkte taxi från vår egen by, som också hade en skola. B-skola, tror jag att det kallades .Där undervisades alla årskurser samtidigt, av en lärare. Hur han bar sig åt begriper jag inte, men att det blev vissa brister i lärandet, har jag märkt på äldre dar". Det fanns skolor överallt. Även en söndagsskola , med en flanellograf och en sträng lärare. som inte tyckte om att vi vände upp och ner på Jesus och lärjungarna, eller lade häftstift på orgelstolen. Konstigt! Min fröken i småskolan var en mycket sträng och missnöjd dam. Jag tror att hon egentligen inte alls tyckte om barn. Pekpinnen användes ofta och orättvisorna haglade. Jag minns särskilt när hon skulle visa upp sin nyinköpta bil. Alla barnen fick gå runt bilen, med händerna på ryggen. Åh, vad fin! skulle man säga. Ju flera gånger, desto bättre. Att röra bilen var förenat med livsfara. Magistern i B-skolan var kedjerökare. Han fanns nästan aldrig på plats i skolsalarna. Han var ute och rökte. Fingrarna var gula och han hostade högt och ljudligt till allas fasa. Av honom lärde man sig olika cigarettmärken, vad man nu hade för nytta av det. Ja, man fick en skolstart som skiljer sig en hel del från dagens . Nu kan man repa bilar med spikar utan att få något straff, och om någon lärare skulle använda pekpinnen som vapen, så är det tack och farväl. Tiderna förändras ! Både på gott och ont. Det känns ändå sorgligt att så många byskolor läggs ner. Det ska sparas och sparas! Varför kan det inte finnas en valfrihet när det gäller våra barn? Alla barn mår inte bra av att gå i stora, opersonliga skolor. Inte heller att åka skolbuss i flera mil . När jag började i realskolan i Lindesberg, så åkte jag buss  i  tre mil. Samma chaufför i alla år. Han blev inte yngre. Det kändes tryggt ända till han en dag  krockar på ett backkrön och säger:" Här har jag aldrig mött någon förut"!

 

Ha en härlig sommar!!

Nova sju år och Milo, snart tre bestämmer att de ska övernatta hos mormor och morfar. Aktiviteterna kan börja. Bort med tystnaden och lugnet. Lägg undan korsord och bästa boken, för nu drar det igång.

" Jag vill hjälpa dej att laga mat mormor! Jag osså"! skriker tre-åringen. En vackert formad köttfärslimpa har förvandlats till en äcklig, platt kaka som misshandlats av fyra små barnahänder. Ur morfars strupe kommer ett kräkljud. Kan man äta den där? Barnen ser naturligtvis mycket besvikna ut, men börjar vid det här laget att bli van vid morfars brist på pedagogiskt tänkande. " Jag vill pyssla! Jag vill osså pyssa! Jag var först!! " Jag hade saxen"!!

Saxen, som nu är farligt nära ett stort blodkärl, fångas in i sista minuten. Mormors ton har nu blivit vassare. Sätt er vid bordet så ska jag ta fram papper och pennor. Visst är det rart med små barn som sitter vid bord och ritar? Ända tills någon råkar rita ett streck på den andras papper. Då bryter H-vetet ut. "Nu går vi ut! skriker den annars så väna mormodern. Jag har köpt såpbubblor till er". Varsin burk! Efter ca två minuter utomhus, vänder treåringen upp och ner på sin burk och skriker i högan sky. Jag vill ha en ny!! Jag vill ha Novas"!! Mormors kropp börjar att ta slut. Så även tålamodet. Nu är det sängdags! Klockan är halvåtta"! Kom nu så ska mormor berätta en saga för er.

JAAAAA!! Berätta om Bellman!! gastar sju-åringen. I bananträdet! När han satt där naken!! Den som du berättade en annan gång". "Du vet då prinsessan tog fel på Bellmans snopp och en banan!! Berätta om noppen, skriker tre-åringen. Jag undrar blott: " Vart tog Askungen vägen? Törnrosa och Guldlock? Mormor ger upp. Efter fem olika varianter av Bellman , den ena värre än den andra, sover de små liven. Om de råkar vakna i natt av att de drömmer mardrömmar, så får jag väl ta på mig det. Det var det värt!

Ja, den blev av till slut. Kulturresan till Dalarna. Siljan runt! " Var tusan är Siljan? Det var mest skog man såg på ditvägen och skog har jag hemma. Inte en knätofs så långt ögat nådde, och inga toner från fioler. " Är vi verkligen i Dalarna, frågade jag maken. Var är dalahästarna? Vi kommer snart fram till Mora, säger han avmätt.

Moraparken, som campingen heter, hade gott om lediga platser så det var bara att välja och vraka. Jag vill ha en plats långt ifrån andra hundar" sa jag till campingvärden. " Jag kan inte hålla reda på var alla hundar är, fräste han. Otrevlig mas skulle jag vilja påstå. Nåväl, Ludde hamnade en bra bit ifrån två Kinesiska nakenhundar och en väl musklad schäfer. Han gillar ingen av dessa raser och inga andra raser heller för den delen. Mitt i tumultet med hundar av alla sorter kommer ett danskregistrerat ekipage åkande. Åh vad roligt. Jag gillar dessa trevliga, gemytliga danskar. Ekipaget parkerades ett par meter från vår bil och allt var frid och fröjd. Tills något svart, krulligt hoppade ut ur bilen. En dansk pudel! Ludde värsta hatobjekt! Den väluppfostrade danska pudeln fick mig faktiskt att skämmas över min egen skällande byracka. Danskarna såg inte lika trevliga och glada ut , när två dygn hade gått  .Jag flydde till Zornmuseet,  Maken " offrade sig" och stannade hemma hos Ludde. Hemresan över Sollerön och andra vackra platser var en höjdare. Jag såg Siljan! Otroligt vackert! I Ludvika fick Dan Anderssons grav ett besök. Prästen som guidade oss tyckte om hundar, så Ludde fick följa med  in på kyrkogården. " Bara han inte släpper ifrån sig för mycket", sa han. Det gjorde han visserligen, men jag hade påsen med.

Sista övernattningen vid Malingsbo Camping. Just denna kväll kläcktes tusentals myggor i den bubblande dammen. Jag har aldrig upplevt något liknande. Maken som öppnat taklucka och fönster " fattade ingenting". Hur kunde dom komma in? undrar han. " Ja, förmodligen så öppnade de dörren, tryckte ner handtaget och klev på, fräste jag. Ännu en minnesrik resa att föra till handlingarna.

Nästa utflykt blir, om maken får bestämma, Tjeckien, Polen, Österrike m.fl.

Om han får bestämma! Jag skulle nöja mig med att åka till Philipsstad och se på Nils Ferlin.

Den lilla husbilen är laddad med alla nödvändiga och onödiga tillbehör . Dags att ge sig av. Meningen är att vi ska besöka Zornmuseet, Karl Larssons Sundborn och andra kända ställen. Siljan runt lockar också, men det gör inte vädret. Vad är det för mening med att flänga runt i en bil när det spöregnar och man kan sitta hemma och titta på teve. Lille Ludde håller med matte, medan gubben tjatar: Nu åker vi! Nu åker vi! Ludde tycker inte om att åka bil. Han mår illa och piper oavbrutet . En gång kräktes han rakt ner i min urringning och det var en mycket djup sådan. Urringning alltså! En annan gång fyllde han min handväska med sin uppkastning. Som ni förstår så ser jag knappast fram emot denna resa. Chansen att jag ska klara mig utan att bli nerspydd är att ikläda mig regnrock och sjöstövlar. " Nu skiner det upp", säger maken, förhoppningsfull. Den evige optimisten. Ludde börjar att ulka och jag skakade sorgset på huvudet. Vi kan inte göra honom så illa", försöker jag. Arma djur! Eftersom maken är mycket fäst vid lille Ludde så gav han upp.

Vi åker till Kroatien istället, föreslog jag käckt. Carolina kan ta hand om Ludde!" Det finns säkert bra campingplatser där". Maken skiner upp och rusar till datorn för att snabbt beställa färjebiljetter.

" FÄRJEBILJETTER"! " Jag vägrar att åka färja", det vet du väl? Hur ska du komma till Kroatien om du inte åker färja? Du kan ju inte simma till Tyskland!" Flyga törs du ju heller inte!" Den annars så lugna och balanserade maken visade nu tendenser på ilska. Börjar han att ifrågasätta vårt fyrtiotre åriga äktenskap? Är det inte lite väl sent?

Kom nu så åker vi till Dalarna"! säger jag. Allt känns bättre än att simma till Tyskland .

En hetsig helg, vill jag mena. Tre vaknätter , Göteborgsvarvet och semifinal i hockey, Sverige- Finland. Borde man gå ut i trädgården med en kopp kaffe och en påse fågelfrö istället, kanske? Ja, jag har uppnått den ålder då man tänker på de små liven som kvittrande samlas vid kaffebordet. Idag får de vänta. Jag känner att jag vill springa Göteborgsvarvet först. Det är kämpigt  i år. Vinden är hård och solen stark, särskilt på broarna. Tänker inte ge upp! Benhinnorna spränger och svetten rinner i floder, men det hindrar mig inte från  att fullfölja loppet.

Orkar jag verkligen med hockeymatchen efter detta. Trycker i mig en Vitapro och en flaska energidryck och laddar.

Ett noll!!! Underbart, nu är vi på gång! Aj, aj, aj!! Någon riktar en kraftig tackling mot mina vader. Denna varelse låter också som en mistlur, minst sagt. Var är jag? Vad är det som händer?

Bara att inse faktum. Jag drömmer!! Det var ingen finländsk hockeyspelare som tacklade mig. Det var pälsbollen Ludde som ville springa " Örebrovarvet". 

I arla morgonstund släpar man sig ur sängen för att packa " pappas kappsäck" och köra mot Wadköping. Pappa fick denna gång bidraga med några gamla antikviteter, även om han inte visste om det. Han skulle ändå inte sakna dem. Väl framme, var det dags att fylla de regnblöta borden med prylar. Allt från kaffekvarnar till stormhattar och grytlappar. De riktigt giriga köparna kastade sig över de ännu ouppackade lådorna. Vi öppnar klockan elva hörde jag en granngubbe gasta. Låt bli mina lådor!!! En man, ja en norrman måste det ha varit eftersom han talade norska, slet och rev bland antikviteterna, utan hämningar. Vad tar du för denna? Hur mycket? Du får trettio kronor!! Är han galen? Trettio kronor för en .kristallskål. Visserligen med en rejäl nagg i kanten, men ändå. Han borde skämmas, snåljåpen. När det var som mest pinsamt kommer den ilskne granngubben till undsättning. Hör du dåligt? skrek han. Vi öppnar klockan elva! Norrbagge! Det gäller alla! Klockan blev elva och kommersen drog igång. " Norrbaggen var först i kön . Det är en sån" där uppköpare, hörde jag granngubben muttra. " Di ska jämt vara värst". " Har di inga skålar i Norge"? Timmarna gick och benen svullnade. Vänner möttes och pratade gamla minnen och solen sken från en blå himmel. Slutkörd av dagens alla intryck åker man hem.

Vid frukosten kommer maken med en försynt fråga: " Du har inte sett min gamla propeller som stod på öppna spisen? Vad då propeller? Hur såg den ut? Den lilla i brons som stod bakom kristallskålen med nagg!

Naturligtvis så hade jag inte sett den på evigheter. Jag brydde mig inte heller om att tala om att jag fick bra betalt för den och att den troligen var på väg till Norge.

 

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder och mode. Kravet är att de ska vara bekväma och helst inte strama åt på något känsligt ställe. Jag och mina arbetskamrater var en kväll för många år sedan , utbjudna på krogen av en läkemedelsfirma. Naturligtvis så vill man ha ett fördelaktigt yttre sådana gånger, och gör sitt bästa. En ny grej på marknaden var de så kallade " Stay upsen . Tunna strumpor som hölls uppe av en bred resår runt låret. Efter en kort presentation av företagets nyheter, satte vi oss till bords. Plötsligt känner jag något som glider nerför mitt högra ben. Sakta men säkert. Jag drar åt mig benet snabbt, och kastar samtidigt en förnärmad blick på representanten vid min sida. Vet han inte hut!! När det samtidigt började röra sig på det vänstra benet, så blev jag konfunderad. Båda två?? Var jag så attraktiv? Nere vid fotknölen stannade allt upp. Smekningarna avtog och allt blev som vanligt igen. Nästan som vanligt. När jag reste mig för att gå till bardisken, sticker två bara vita ben fram under kjolfållen. Stay upsen täcker mina vrister som ett par damasker. Jag har aldrig anammat detta mode, som så många lovprisar. Möjligtvis tillsammans med en tub universallim.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder och mode. Kravet är att de ska vara bekväma och helst inte strama åt på något känsligt ställe. Jag och mina arbetskamrater var en kväll för många år sedan , utbjudna på krogen av en läkemedelsfirma. Naturligtvis så vill man ha ett fördelaktigt yttre sådana gånger, och gör sitt bästa. En ny grej på marknaden var de så kallade " Stay upsen . Tunna strumpor som hölls uppe av en bred resår runt låret. Efter en kort presentation av företagets nyheter, satte vi oss till bords. Plötsligt känner jag något som glider nerför mitt högra ben. Sakta men säkert. Jag drar åt mig benet snabbt, och kastar samtidigt en förnärmad blick på representanten vid min sida. Vet han inte hut!! När det samtidigt började röra sig på det vänstra benet, så blev jag konfunderad. Båda två?? Var jag så attraktiv? Nere vid fotknölen stannade allt upp. Smekningarna avtog och allt blev som vanligt igen. Nästan som vanligt. När jag reste mig för att gå till bardisken, sticker två bara vita ben fram under kjolfållen. Stay upsen täcker mina vrister som ett par damasker. Jag har aldrig anammat detta mode, som så många lovprisar. Möjligtvis tillsammans med en tub universallim.

Jag läser just nu om ett par magiska åtstramande byxor, Hör och häpna. Med inbyggd massör!  Ät och drick vad du vill. Den lille massören tar hand om allt. Jag undrar blott. Ska man mata denne? Vad gör han av överskottet? Visst verkar det konstigt? Bära runt på en annan karl dagarna i ända och ändå se smal ut. Konstigt! Hur kan man vilja ha ett sådant arbete. Har han övertidsersättning? Han existerar tydligen i form av små bubblor som stramar åt när man rör sig. Mycket effektiv, påstås det. Jag tänker prova. Vad har jag att förlora? Ja,ja. Jag har varit gift i fyrtiotre år. Spelar roll! Det inte ögat ser det gråter det inte av, så det så.

Nu ska här eldas. Både för kråkorna och för alla andra som gillar eldar. De gulnade studentmössorna ska plockas fram ur garderoben för att åter bevisa att man någon gång i forntiden tog studentexamen. Funderar starkt på om jag ska ta på min realskolemössa. Visserligen var den grå, men ändå. Maj månad innebar i min barndom, en ny poplinkappa och ett par pumps med taxklack. I denna utstyrsel vandrade man till valborgsmässofirandet vid Gammelbo Gård. Det var stort! Sångkören från Ramsberg var på plats, och kantorn höll i taktpinnen. Sångarna tog i så att björkarna kroknade. Om de tittade på taktpinnen vet jag inte, men vackert var det. Snygga killar var mera intressant. Några kom på moped och andra på cykel. Här gällde det att dra åt skärpet på poplinkappan och måla på det rosa läppstiftet, om man skulle ha någon chans. Kanske t.om få åka bak på moppen. Pumpsen var, efter att ha klivit ner sig i åtskilliga dypölar, inte särskilt imponerande. Det var då det.

Nu är jag åter på väg till Gammelbo för att fira vårens ankomst. Denna gång i en gammal husbil, förutom mig själv ,innehållande gubbe och hund. Jag har inga pumps på fötterna och inte heller någon ny poplinkappa. Som husbilsåkare är det "foppatofflor" och fleecejacka som gäller. Elden från min barndom har för länge sedan slocknat, och kören sjungit på sista versen. Det är grått och regnigt. Sköna maj får hälsas välkommen med en "åkarbrasa".

Systra mi har blivit doa till Sandra Nielsen. Ja, de är trehundra door och några doar också, så hon behöver inte känna sig ensam. Igår fick jag äran att lyssna till deras underbara konsert och jag må säga att det var en höjdare. Kroppen kändes uppfylld, och min kropp kräver en hel del för att fyllas. Alla är välkomna att deltaga i denna jättekör. Även de som inte tycker sig kunna hålla ton. Här kunde emellertid alla sjunga .En gång för många år sedan, var jag med i en kyrkokör. Där kan man snacka om falska toner. Jag minns än i dag den lille mannen med skägg, som åtminstone två gånger spräckte min trumhinna, samtidigt som han spottade mig i nacken. Han sjöng inte. Han skrek! Åhörarna i kyrkbänken kämpade tappert för att hålla sig för skratt, men den lille mannen märkte ingenting, utan vrålade glatt vidare.

Alla kan sjunga, sade någon. Javisst kan alla sjunga, men hur låter det?

Vilken höjdare! Vilken kväll! Vilka underbara tonåringar! Vilket skönsjungande, begåvat barnbarn! Jag är fortfarande helt uppfylld av rockkonserten jag var på igår kväll. Här fick man höra allt från egna låtar till covers. Det var ett ordentligt tryck i lokalen. En blandning av tonåringar och pensionärer. Det enda som skilde oss åt var kroppens rörlighet. De unga stod mot slutet av konserten på stolarna och vrålade  medan vi äldre ivrigt och välment klappade händerna så mycket vi orkade utan att artrosen tog illa upp. Sexåriga Nova som kvällen till ära fick följa med mormor och morfar, var lyrisk. Hon rockade "fett" hela kvällen. Morfar däremot har betydligt svårare att släppa loss. När sista låten spelades och alla i publiken stod upp, satt morfar kvar på stolen. Ställ dej upp!! väser jag. " Jag orkar inte! Jag har jobbat hela dan"! Man fick skämmas! Efter spelningen kommer det rockande barnbarnet Erik ut i publiken och mormor är först att pussa och krama. Jag menar blott att folk ska se vems barnbarn det är.

Han måste ju ha fått sina gener från någon, eller?

Det lagas mat som aldrig förr i stugorna. Man måste helt enkelt laga mat, annars är man helt ute. Ja, det handlar inte om köttbullar och makaroner, nej då! Fint ska det vara. Dyra olivoljor av hundratals  sorter och balsamvinäger att grisa ner tallriken med. Potatis, vad är det? Nej det ska vara bungub och humbug och allt annat utom potatis. Vart är vi på väg? Fråga den mångfald av kockar som dagligen syns i de flesta teve kanaler. Den enda jag saknar är Martin Timell. Fattas bara att han iklädd kockmössa drar igång med en plankstek. Han finns ju inom alla andra områden. Kan de inte byta roller med varandra, kändisarna? Arga snickaren behöver lugna ner sina nerver så varför inte ge honom en plats i "Kultureliten" .Mannerström kan ta över snickarns roll och Morberg skulle passa bra i " Fråga doktorn". Hoppsan! Nu börjar "Gokväll" på ettan. Här gör man om människor till oigenkänlighet. Grå och utslitna herrar och damer får genomgå en helrenovering. Rödhåriga och med spretig frisyr lämnar de studion. Vad som väntar dem därute, vet man inte. Innan de går tvingas de att smaka på den egenhändigt hoprörda kruskakliblandningen som "Gokvälls egen kock rört ihop. Jag undrar blott om man inte kan låta meterologerna vispa samman en liten solskenskaka under väderrapporten!

Jag är en Stockholmare! Det visste jag inte själv, men Facebook stod för flytten. Har inte hunnit känna efter om jag trivs eller inte eftersom det gick så snabbt. Plötsligt fick jag över tjugo mil till jobbet. Blir kallad stöddig stockholmare istället för gnällig Närking. Mina barn och barnbarn som troligen bor kvar i Örebrotrakten, kommer inte att titta in på en snabbfika. Visserligen kommer jag närmare kungaparet även om vi inte kommer att bo vägg i vägg. Vem vet? De kanske har flyttat till Örebro. Kanhända vill de hitta sina rötter. De har ju sin anfader Karl  XIV  Johan stående utanför pressbyrån. Visserligen nerskiten av respektlösa måsar, men ändå. Han bor i Örebro.

Finns det någon därute som kan hjälpa mig att flytta tillbaka? Jag ska jobba inatt!!!

Idag såg jag en annons i en så kallad skvallerblaska. En sådan som ingen läser men ändå känner till hela innehållet i. Denna annons handlar om en "högelastisk" underbyxa, som formar kroppen precis som man önskar. Ja, den del av kroppen som omsluts av byxan, naturligtvis. Armar och ben beröres icke .De är lika välfyllda som tidigare Kan detta vara något för mig? Varje vår brukar jag annars gå in i självplågan, och sluta att äta "god mat". Vadan detta? Min blomningstid är över för länge sedan, och jag borde nu kunna identifiera mig i rollen som tjock och go farmor och mormor. Men inte då! Det blir svårare och svårare för varje år. Kan dessa elastabyxor bli min räddning? Jag provar! Hur jag ser ut vill ni inte veta. Hunden stirrar på mig och springer ylande ut i köket. Min kropp hade på ett ögonblick förvandlats till något som liknade en schackpjäs. Det var inte drottningen, om ni undrar. Pressen från elastan tryckte till mina luftvägar på ett oroväckande sätt. Midjan däremot var betydligt smalare. Det lager som tidigare täckte denna, var nu pressat uppåt! Glöm alla bystdrottningar ni ser i annonserna! Jag slår dem alla , med råge! Nej, nu får det vara nog! Fram med enmanstältet och finska pinnarna! DET ÄR VÅR!

En mulen dag! Jipiii!  Utan dåligt samvete slår jag mig till ro i den pompösa skinnstolen. Här ska videoarkivet tömmas. Jag börjar med "Morden i Midsummer" Dags för lite spänning i tillvaron. Tre mord i samma lilla by, inom några dagar, känns bara alltför overkligt. Efter några veckors avsnitt så bör hela byn vara utplånad. Jag byter till något annat. Romantik kan man aldrig få för mycket av, enligt vissa, så  jag väljer Doktor Zjivago. Varför? Varför? Filmen är över tre timmar lång, och det är bara elände. Tårarna strömmar och nu snyftar jag högljutt. Tur att maken jobbar så att han slipper komma med spydiga kommentarer. Omar Sharif, som spelar doktor Zjivago, stirrar med sina blöta, tårfyllda, mörkbruna ögon från teve-skärmen. Vad glor karln på? Är  det på mig? Knappast. Jag har nu blivit hes av allt bölande. När telefonen ringer och stör, tror uppringaren att den har ringt fel och jag bryr mig inte om att ge mig till känna. Klockan är nu tre, och hunger gör sig gällande. Ostbågar och en Loranga får det bli. Här ska hinnas med åtminstone en film till. Maken ringer och vill meddela att han kommer sent. Stackars dej, säger jag medkännande. Jag tror att jag städar köket för att fördriva tiden! Ha, ha! Vem städar köket när Sean Connery kommer på besök? Sista Ronden den "Gamla Bonden". Härligt! Nu kommer han gubben. " Här är det nystädat, ser jag!" Vad skönt det är med en gubbe som varken ser eller hör."

Finns det något sexigare än en välmusklad karl iklädd Fristads blåbyxor? Ikväll kommer han in genom dörren  lagom till Let"s Dance börjar, på teve. Jag rycker tag i det ena hängslet och fullständigt drar ut honom på hallgolvet. Han ser chockad ut och börjar gå bakåt. Kom igen, nu går jag ner i spagat!! Är du tokig, skriker han. Tänk på hur gammal du är! Gammal? Min mamma var sjuttio år när hon gick ner i spagat". Det var väl själva fasen! " Du får ta emot mej! Jag orkar inte, flämtar han. "Jag har jobbat sedan sju i morse". Så blev det med den dansen. Den här gången hjälpte det inte ens med Fristads blåkläder.

Det är bara att inse att man har dansat " Sista dansen". 

Det ekar i sovrummet! Den dyra konsten som tidigare prydde väggen är nedmonterad och på väg till "Bra begagnat". Flanellnattlinnet hänger förmodligen redan på en galge hos Myrorna och annonseras som vintage! Min elefant från Uppsala- Ekeby är ett minne blott. Visserligen så hade den tappat höger bakben och en bete, men vaddå? Bonden på den enorma korsstygnstavlan har plöjt sin sista fåra. Gränsen går dock när den uppspelte maken strör beröm över dottern som på bara några timmar har lyckats med sin sanering.

Jag kan bara konstatera att det enda antika som finns kvar i detta sovrum är en nöjd gubbe!

Jag är uppe tidigt denna morgon! Äldsta dottern kommer hit för att hjälpa mig tömma sovrummet. Här ska nämligen rollas och göras fint inför våren! Det är fram för allt tömningen som jag bävar inför. Vi har inte riktigt samma åsikt om vad som är värt att behålla. Jag har väldigt svårt för att slänga bort böcker. Man kan ju faktiskt läsa om dessa, flera gånger. " Dina pojkar kanske vill ha King Gränspolisen"? Tittar hon konstigt på mig? Jaså, inte det. Jag kan ta med mig några deckare". Hon tar fyra stycken och vill kasta bort de resterande fyrahundra. Det gamla flanellnattlinnet hänger också bokstavligen på en skör tråd. Mitt älskade gamla linne som har funnits i min ägo sedan sjuttiotalet. Hur kan hon ens tänka tanken? Nu kommer den alerte maken in och ställer sig på dotterns sida.

" Man kan inte spara på allt skit", säger han. " Då börjar vi med att elda upp dina tusentals motortidningar, som fyller varje byrålåda i detta hem". Han försvinner ut lika snabbt som han kom in. Förmodligen för att sätta hänglås på lådorna. Det blir en jobbig dag. Sälj skiten och köp nytt jargongen har tagit över. Jag ser gamla robusta ljusstakar, nallebjörnen med en arm borta, ett tjugotal LP-skivor och en rostig kakburk utan lock försvinna framför mina ögon. En sorgens dag! Undrar om det är auktion på söndag??

Det ska börjas med robotkirurgi på min arbetsplats! Jag har inte sett dem, men jag kan tänka mig att de är kopior av Terminator 1, 2, eller 3. Jag tycker inte om att träffa på dessa plåtmonster på nätterna. Höra hur det skramlar på någon operationssal vid femtiden på morgonen. Tänk bara att bli opererad av en robot. " Vad hette doktorn som opererade dej?" Plåtnicklas! Vafalls? Har jag kanske missuppfattat detta? Kan naturligtvis vara ett sätt att komma till rätta med läkarbristen. Bort med stafettläkare. Robotarna jobbar gratis! Visserligen kostar dessa några sköna miljoner, men det kommer att löna sig i längden, eller? Nu kommer barnbarnet som jobbar på Karlskoga lasarett och jämrar sig över diskandet av dessa monster. Hon talar om att de heter Da Vinci. Åtminstone i Karlstad! Ok! Då förstår jag att man måste känna till koden för att få liv i dem. Jag har alltid varit öppen för nyheter och allt som därtill hör. Nu vet i tusan!