I arla morgonstund släpar man sig ur sängen för att packa " pappas kappsäck" och köra mot Wadköping. Pappa fick denna gång bidraga med några gamla antikviteter, även om han inte visste om det. Han skulle ändå inte sakna dem. Väl framme, var det dags att fylla de regnblöta borden med prylar. Allt från kaffekvarnar till stormhattar och grytlappar. De riktigt giriga köparna kastade sig över de ännu ouppackade lådorna. Vi öppnar klockan elva hörde jag en granngubbe gasta. Låt bli mina lådor!!! En man, ja en norrman måste det ha varit eftersom han talade norska, slet och rev bland antikviteterna, utan hämningar. Vad tar du för denna? Hur mycket? Du får trettio kronor!! Är han galen? Trettio kronor för en .kristallskål. Visserligen med en rejäl nagg i kanten, men ändå. Han borde skämmas, snåljåpen. När det var som mest pinsamt kommer den ilskne granngubben till undsättning. Hör du dåligt? skrek han. Vi öppnar klockan elva! Norrbagge! Det gäller alla! Klockan blev elva och kommersen drog igång. " Norrbaggen var först i kön . Det är en sån" där uppköpare, hörde jag granngubben muttra. " Di ska jämt vara värst". " Har di inga skålar i Norge"? Timmarna gick och benen svullnade. Vänner möttes och pratade gamla minnen och solen sken från en blå himmel. Slutkörd av dagens alla intryck åker man hem.

Vid frukosten kommer maken med en försynt fråga: " Du har inte sett min gamla propeller som stod på öppna spisen? Vad då propeller? Hur såg den ut? Den lilla i brons som stod bakom kristallskålen med nagg!

Naturligtvis så hade jag inte sett den på evigheter. Jag brydde mig inte heller om att tala om att jag fick bra betalt för den och att den troligen var på väg till Norge.