Den lilla husbilen är laddad med alla nödvändiga och onödiga tillbehör . Dags att ge sig av. Meningen är att vi ska besöka Zornmuseet, Karl Larssons Sundborn och andra kända ställen. Siljan runt lockar också, men det gör inte vädret. Vad är det för mening med att flänga runt i en bil när det spöregnar och man kan sitta hemma och titta på teve. Lille Ludde håller med matte, medan gubben tjatar: Nu åker vi! Nu åker vi! Ludde tycker inte om att åka bil. Han mår illa och piper oavbrutet . En gång kräktes han rakt ner i min urringning och det var en mycket djup sådan. Urringning alltså! En annan gång fyllde han min handväska med sin uppkastning. Som ni förstår så ser jag knappast fram emot denna resa. Chansen att jag ska klara mig utan att bli nerspydd är att ikläda mig regnrock och sjöstövlar. " Nu skiner det upp", säger maken, förhoppningsfull. Den evige optimisten. Ludde börjar att ulka och jag skakade sorgset på huvudet. Vi kan inte göra honom så illa", försöker jag. Arma djur! Eftersom maken är mycket fäst vid lille Ludde så gav han upp.

Vi åker till Kroatien istället, föreslog jag käckt. Carolina kan ta hand om Ludde!" Det finns säkert bra campingplatser där". Maken skiner upp och rusar till datorn för att snabbt beställa färjebiljetter.

" FÄRJEBILJETTER"! " Jag vägrar att åka färja", det vet du väl? Hur ska du komma till Kroatien om du inte åker färja? Du kan ju inte simma till Tyskland!" Flyga törs du ju heller inte!" Den annars så lugna och balanserade maken visade nu tendenser på ilska. Börjar han att ifrågasätta vårt fyrtiotre åriga äktenskap? Är det inte lite väl sent?

Kom nu så åker vi till Dalarna"! säger jag. Allt känns bättre än att simma till Tyskland .