Tjugotre åriga barnbarnet, sextiosex åriga gubben och jag själv, har varit en vecka i Jylland. En stuga byggd nittonhundratrettiosex, har varit vårt hem. " Här känner du dig hemma, farmor, säger barnbarnet. Det finns massor med prydnadssaker och annat skit"! Första kvällen hade vi kräftskiva! Två paket fick tina under resan och avnjöts av tre helt utmattade resenärer. Snapsarna gjord sitt till och förståndet tog slut vid tiotiden. Det finns inga kräftor att köpa i Danmark. Konstigt. Kan det bero på detta att grannfolket vallfärdade runt vårt hus för att lyssna till vårt sörplande? Kanske. Vädret var till vår fördel hela veckan. Tävlingen " vem blir brunast" drog igång. Maken som inte bryr sig om hudfärg, låg på sidan och sov i solen. Halva ansiktet var brunt och resten kan ni själva räkna ut. I min ungdom använde jag min kraft och styrka för att vända på honom. men nu fick det vara. Man kan inte ta ansvar för en vuxen människa! Vill man vara Black and White så får man väl vara det. Barnbarnet är en sportig typ. Varje dag sprang hon nästan en mil. I hård vind. " Kom igen farmor, vrålade hon". Du kan gå även om det värker i ditt knä!" Jag hasade mig runt utan att klaga alltför mycket. Lätt för en tjugotre åring att härja. Lite snabbare farmor! Du kan om du vill! Ungen skall springa en mil i blodomloppet. Det ska inte jag! Bara heja på henne! När jag ser hennes entusiasm och glöd, så blir jag peppad. Kanske om ett år att vi kan springa hand i hand över mållinjen. När jag nämner det för henne så säger hon: Nya knäproteser farmor! Nya knäproteser!!!