Härom kvällen var jag på musikal i Lindesberg. Mitt duktiga barnbarn medverkade och jag såg verkligen fram emot föreställningen. Folket strömmade till och det var dags att hitta sin plats. Efter ett idogt letande stod jag framför en träkonstruktion med trappsteg , minst en halvmeter höga. Hur skulle detta gå? Mina artrosknän klarar inte detta. Högst upp på toppen av läktaren satt den övriga familjen . De var redan på plats. Alla utom min äldste son, som oroligt såg sig omkring och försökte hitta en lösning. " Lösningen, i form av en vaktmästare, dök upp . Vet Ni vad han sade till mig? Nej hur ska Ni kunna veta detta. " Kanske mor vill sitta därnere på andra sidan"? Mor!! Så vitt jag vet så är jag inte mor till honom. Visserligen så har jag vitt hår och knut i nacken, precis som Plura i Eldkvarn, ni vet, går illa och är inte utrustad med kropp för klättring, men ändå. På något underligt sätt, förvandlades jag till en vig, orädd, van klättrare. Varje steg var en plåga, men det tänkte jag inte visa . Med handväskan slängd över axeln tog jag mig an utmaningen. Han ska få för "mor"! Lik en kvinnlig gladiator frammanade jag mina sista krafter. och jag klarade utmaningen. Tyckte jag mig se en vaktmästare som tappade hakan i ren förvåning?

Jag menar blott att man måste visa respekt för äldre vithåriga damer med Pluraknut, men låta bli att kalla dessa för Mor !